Idag för 9 år sedan blev jag och Åke ett par. Vi hade träffats lite under vintern, men det var då vi bestämde oss för att bli tillsammans. Se´n hände det mycket. Det gör det med Åke, det händer mycket, inte så mycket väntade saker utan en hel del överraskningar av både positiv och ibland negativ karaktär, men mest positiv förstås. Han är inte så förutsägbar, och på så vis blir det aldrig tråkigt. Det är ungefär som "Mepen" (Åkes barndomskompis) brukar säga; "Det är inte alltid farbror Åkes fel". Nej, så sant, så sant.
Under dessa 9 år tillsammans har vi hunnit med väldigt mycket känns det som. Vi har flyttat ihop, renoverat, jag har utbildat mig, vi har blivit föräldrar, flyttat igen, renoverat ännu mera (håller på fortfarande), rest en del, hälften av oss har krockat och varit nära döden, fått en till liten prinsessa , byggt lite på huset, förlovat oss och sedan gift oss, rest lite till, både tillsammans, med barn och var och en för sig. Åke har startar ett företag, och vi har fått ännu en prinsessa. Där är vi nu. Det har förstås varit både upp och ner som i alla förhållanden (mest upp), och mitt i småbarnskarusellen kan det vara svårt att hitta tid för varandra och vissa perioder känns som en enda lång längtan. Och på ett sätt är jag så glad över det, att jag fortfarande längtar efter honom.
Jag är noga med att fråga mig själv då och då; Vad är det hos Åke som gör att jag fortfarande vill leva med honom? Och hittills har jag alltid kommit fram till samma svar. Jag skulle kunna räkna upp allt som är bra med honom, (t ex att han är snäll och omtänksam, rolig, världens bästa pappa, han är händig och påhittig) men det skulle ta ett tag, så låt mig säga kort och gott; Han är min Prins!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar